Då var det dags!

Nu (äntligen) så startar jag min blogg. Jag har länge tänkt på det och efter att nu har varit gift i en vecka så känns det rätt att börja. Det är som en milstolpe inför det som kommer att hända framöver. Vem trodde för drygt två år sedan att man skulle gifta om sig och dessutom med en amerikan? Inte jag och knappast någon annan heller. Men så blev det och nu när vigseln är avklarad här i Sverige så börjar allt arbete inför ett liv i Los Angeles. Det är inget som man bara fixar hur lätt som helst, man ska fundera över djungeln av visa till USA, hur mycket kan man ta med sig från sitt gamla liv, den nya bostaden och mycket mycket mera. Det absolut tuffaste blir ju hur allt kommer att fungera med mina barn som jag egentligen helst vill ha så nära som möjligt. Nu är dom stora i och för sig och två av tre bor själva, men ändå...barn som barn. Men jag tror att även det kan man lösa och skulle dom inte gilla att jag flyttar så hade jag nog funderat fler gånger än vad jag redan har gjort över det. Tack och lov så har man en teknik idag som gör att man kan ha kontakt dagligen i alla fall. Bröllopet var mycket romantiskt och litet med enbart de närmaste och som för mig är viktigast. Eftersom min make bor i LA så kändes det viktigt att de som står mig närmast får en fin kontakt med honom. De har inte träffats så mycket innan som man borde ha önskat. Men allt blev väldigt lyckat och nu efteråt känns det som ett rätt val, en privat familjetillställning.


Min dotter Cecilia har hjälpt mig med att starta bloggen och har gett mig läxa nu att under tiden hon promenerar, så ska jag lyckas göra två inlägg och även infoga bild. Det ska jag väl lyckas med?