Snart är det jul och den ska vi fira i Sverige och förhoppningsvis så går flyttlasset efter det. Fick supervackra blommor och Victoria's secret på bröllopsdagen av världens bästa make. Tur man kan blommografera ända från LA :-)
Nu var det ett bra tag sedan jag skrev i bloggen, men det har varit både det ena och andra så bloggen har fått vila. Idag har jag (förhoppningsvis) skickat in dokument för sista gången angående mitt visa för flytt till Los Angeles. Nu blir det bara att vänta på kallelse till ambassaden i Stockholm för den slutliga intervjun, man ska granskas både på utsida och insida som sagt. Dessutom så ska jag innan det genomföra en Medical examination, där man går igenom allt från topp till tå som det verkar. Man känner sig som en utpekad pestsmittad terrorist och som är skyldig tills motsatsen har bevisats. Vad det gäller visumarbetet så kan jag inte påstå att de ”over there” jobbar speciellt effektivt och fort. Minsta lilla ”fel” gör att det förhalas ytterligare och då handlar det om fel som de tycker, men som egentligen är rätt. Till exempel så räckte inte personbevis med allt som finns noterat om dig och vigselbevis som bevis på att man är gift (vilket det egentligen gör har jag senare läst) samt att eftersom jag var skild sedan tidigare så måste mina skilsmässodomar vara översatta till engelska och det inte av vem som helst, en notarius publicus ska det vara. Det var inte det enklaste att hitta. Hur som helst så fixade jag nya papper från samma instanser, dvs kyrkan och skattemyndigheten, men denna gång med mer stämplar och signaturer. Då blev det godkänt som bevis på att vi är gifta. Översättningen av domarna gjordes i Los Angeles av ett företag, som sysslade med sånt här, så det löste sig också. Det betyder att jag har lärt mig att stämplar och signaturer väger tungt, men frågan är väl om inte innehållet ska vara det viktigaste? Det finns dokument som de frågar efter som vi inte har i Sverige, vilket kan kännas som en omöjlighet eftersom de följer det system dom själva använder och tycker tydligen att alla länder borde ha lika, och det vet vi ju alla att så är inte fallet, men de ska ha i alla fall för så fungerar det där. Jag har även lärt mig att alltid fråga efter dubbla papper, eftersom de alltid ska ha originalen inskickade, men inte kan skicka tillbaka dom utan påtryckning när nästa instans kräver samma original. Ett original är väl oftast i ett exemplar? Att få tillbaka sina papper är heller inte lätt, för då ska man fylla i en blankett, oftast benämnda med bara ett nummer, ta kopia på sitt pass och körkort och vidimeras av en notarius innan det skickas in. Då ska man komma ihåg att det finns inga garantier i alla fall att man får tillbaka dom eftersom de ska bedöma av säkerhetsskäl om man ska få dom eller inte. Jag kommer aldrig mer att säga pappers-Sverige i alla fall, för det känns himla löjligt numera med våra simpla blanketter. Jag har ännu inte sammanfattat vad hela kalaset kostar, men kommer att göra det när allt är färdigt. Däremot kan jag räkna upp en massa blanketter för den som vill veta, det börjar med en blankett I-130 som den allra första, sedan tillkommer ett antal till plus de dokument man ska skaffa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
